Löpning, marklyft och farmers walk som nyförlöst (don´t try this at home)

Det finns mängder av rekommendationer och pekpinnar kring träning som nybliven mamma. Kloka rekommendationer förstås men en sak tar de inte hänsyn till – Livet. 

Det blir lite paradoxalt när jag försiktigt kickar igång med lite muskelväckande träning med gummiband och avvaktar i flera dagar för att se hur kroppen reagerar och samtidigt lever ett något mer oförsiktigt (läs: vanligt) liv.

Som häromdagen, drygt fyra veckor efter förlossningen, när jag var iväg själv med mina tre ungar på en aktivitet som drog ut alldeles för mycket på tiden. Och hurtig som jag är hade jag inte bilen med mig utan vi hade promenerat dit när dagen fortfarande var ung och temperaturen rätt behaglig. Konsekvensen blev att jag försökte småspringa hem med en hungrig och gallskrikande bebis i vagnen. Det finns säkert folk som springer maraton någon månad efter förlossning. Jag är inte sådant folk. Jag springer knappt någonsin. Och trots att jag bara orkade stånka mig framåt en kort bit i taget (med raskt gående däremellan) så hade jag så ont i fogar, höfter, knän och fotleder efteråt att jag knappt kunde ta mig upp och ner för trappan här hemma de närmsta dagarna.

Några dagar efter det hade Mellan och jag myskväll i soffan och hon somnade där. Min vana trogen lyfte jag upp henne ur soffan och bar upp henne till övervåningen. Hon väger bara 20 kilo så det brukar gå bra. Men jag brukar inte vara nyförlöst och svagare än en fågelunge. Sen var det en utmaning att lyfta tre-kilos-bebis ett tag.

Det är ändå inte så att jag lär mig av mina misstag. Istället grävde jag ur vår gamla sandlåda och lassade skottkärran full med blöt sand ett antal gånger. Hur svårt kan det vara att rulla en jättetung skottkärra när man knappt har någon bålstabilitet som hjälper till att balansera? Jättesvårt. Det är det närmaste maxpuls jag kommit sedan krystningen.

Det är nog klokt att vara försiktig med träningen efter bebis. Särskilt när vardagen ser ut som den gör.