Första halvan av 2019

Hej från andra halvan av 2019! Det är 1 juli och ett helt halvår har gått. Om någon läser bloggen fortfarande kan man tro att vi aldrig kom hem från Miami och Karibien i vintras. Men det gjorde vi! Och sen då? Först tänker jag att det inte hänt någonting. bara den vanliga vardagssnurren med familjeliv och jobb. Det är sant förstås, men ändå – här kommer en sammanfattning. Inte en weekend wrap up som jag gillar att skriva utan en six month wrap up!

Januari:

Vi kom hem från USA, från en resa som gick supersmidigt från början till slut och var otroligt njutbar och härlig. Vi är inga vana resenärer och kommer inte heller fortsättningsvis prioritera den sortens aktiviteter men ja… En rejäl dos sol i den mörka vintern vore helt klart välgörande!

Curaçao! Ett av stoppen på kryssningen.

Sen tog januari-vardagen vid med jobb och skola och allt. Jag körde igång träningsprogrammet ”Guns and gains” från Styrkebyrån, det var väl det mest spännande som hände då.

Februari:

Tog äntligen tag i ett par surdegar som rör min kropp: Bokade tid för att få hjälp med PMDS och fick anti-depressiva medicinen Premalex utskriven. Äter den från ägglossning till mens varje månad och det är till väldigt stor hjälp! Fick också remiss utskriven till uro-terapeut för att kolla upp urinläckage/ansträngningskontinens. Nu går jag händelserna i förväg men har varit på lite olika besök sedan dess och under hösten kommer jag bli kallad till operation, så kallad TVT-operation där ett litet band opereras in för att hjälpa mig att hålla tätt. Ser fram emot att kunna hoppa, svinga, sumo-marklyfta och annat utan att skvätta! Var så goda för informationen.

Mars:

Vi körde köksrenovering hemma. Och med ”vi” menar jag hantverkare. Det gick rätt smidigt får jag säga, så här i efterhand. Snabba och professionella var de. Sen måste vi måla om igen (för tredje gången) för att jag är urusel på att välja väggfärg och det är fult. Men det tar vi tag i själva någon gång. Vilket år som helst.

Före

Efter. Det städar fortfarande inte sig själv.

Får nog göra ett eget köksinlägg. När vi målat om. Igen.

April:

Årets (vårens) jobbpeak inleddes. Jag vet att Liten fyllde år och det var påsk och andra trevligheter men jag jobbade mest hela tiden.

Jag skrev också nedanstående till en kompis, angående intuitivt ätande som denna månad ”fyllde 1 år” så att säga. Det kommer en rejälare uppdatering kring detta snart men i april var läget så här (oredigerat och ärligt):

Jag vägde mig idag. Jag väger samma som jag gjorde i november och i januari (har alltså inte vägt mig däremellan) så jag antar att jag någorlunda stabil nu. Det känns inte så, det känns som att jag går upp och upp och upp. Efter lite soul searching tror jag det beror på tillvänjning. Jag hade, typ, vant mig vid att vara smalare – även det var en tillvänjning, jag tänkte länge att jag fortfarande var tjock och valde alltid för stora storlekar osv tills jag landade i min ”nya” kropp. Det är samma nu men tvärtom. Jag har behövt vänja mig långsamt vid att jag behöver större storlekar, att jag inte kommer i allt i garderoben osv. Att se vikten på vågen i det läget var faktiskt bara skönt. Att jag inte lagt på mig konstant hela detta året utan ”bara” första halvan (IE-året alltså, det var typ i mars förra året som jag upptäckte Intuitive Eating).

När det gäller mat är jag rätt chill. Äter när jag är hungrig. Äter vad jag vill. Binge:ar inte direkt även om jag absolut äter ”emotionellt” när jag känner mig pressad eller ledsen. Men det är normalt och inget jag försöker jobba bort. Mer bara betrakta och acceptera liksom. Jag jobbar en hel del med diet mentality. Tänker fortfarande att vissa grejer är dåliga och vissa är bra. Vissa dagar räknar jag ihop, i huvudet, dagens kalorier och graderar dagen som bra eller dålig utifrån det. Men oftast inte. Och det blir allt mer sällan.

Det jag kämpar mest med är just kroppens utseende. Funktionellt känner jag mig som vanligt trots de extra kilona. Jag kan träna som vanligt, leva som vanligt. Känner mig stark och mätt osv. Men jag tänker att smal = snyggare och att smal också = smartare, mer disciplinerade, mer framgångsrik, mer pålitlig, mer självrespekt osv. Trots att jag är exakt samma person så känner jag mig inte lika mycket värd. Rätt sjukt faktiskt, nu när jag ser det i skrift. Framförallt tänker jag ju att andra tänker så om mig. Att ”hon är tjock och därför inte lika smart, cool, rolig, effektiv, produktiv” osv osv. Total weight stigma och fat phobia. Vilket såklart säger en del om mina egna inlärda fördomar om tjocka. Något jag givetvis jobbar med konstant. Och dessa delar är ju viktigt att ALLA jobbar med för det ÄR ofta så folk tänker, tror jag. Att tjocka är lite korkade och definitivt inte särskilt disciplinerade eller hälsosamma. Och så länge den bilden lever kvar så är det svårt att stå upp för sig själv…

Så sammanfattningsvis: maten känns relativt oproblematisk om jag jämför med för ett år sedan även om jag fortfarande jobbar med vissa delar av det. Kroppsuppfattningen är svårare och kommer ta längre tid. Senaste månaderna har jag tänkt ”en liten diet-period till bara…inför sommaren” ganska många gånger. Men jag orkar inte! Vill inte! Inser ganska snabbt att det inte är värt det. Jag ÖNSKAR att jag kunde vara smal och snygg. Det gör jag. Och jag accepterar att jag önskar det. Men det är inte värt att ”göra något åt det”, för jag kan inte leva så längre. Då är jag faktiskt hellre tjock och fri än smal och bunden.

(Fortsättning kring detta följer i kommande inlägg!)

Maj:

Jobb-peaken fortsatte och kulminerade. Det var tufft. Som vanligt insåg jag det inte förrän i efterhand HUR tufft. Jag är inte riktigt rustad för den sortens svängningar i jobbet längre. En konsekvens av tidigare utmattningar men också av hur jag mår, både mentalt och fysiskt. Blev magsjuk. Fick (ytterligare ett) rejälare reumatiskt skov. När väl jobbhelgerna var över så var jag sängliggande övriga helger på grund av värk. Kände mig skör. Känner mig fortfarande skör. Kristi Himmelsfärd var målet – månadsskiftet maj-juni tillbringades på Holmen och var så efterlängtad. Och ljuvlig! (I alla fall om vi bortser från att Liten blev sjuk första natten och det visade sig sen vara öroninflammation. Och Mellan ramlade av en gunga och bröt armen…)

När Mellan bröt armen på lekplatsen var jag på utegymmet och roade mig. Har fortfarande dåligt samvete över det. Har iofs dåligt samvete över saker jag gjorde när jag var 5 år så det är väl inte så konstigt.

Juni:

När juni kom blev jag så förvånad. Vad hände med våren? Är det sommar nu? Det blev en del vab av frakturerade och öroninflammerade, det var ännu en långhelg (Nationaldagen) och sen kom skolavslutningsveckan. Jag började känna mig dålig den veckan, runt den 10:e juni. Från den 14:e var jag helt däckad – halsfluss (virusvarianten). Jag är inte riktigt frisk än. Så juni försvann också. Jag missade hela Nyhemsveckan, jag missade Stors födelsedag, jag missade sommarfester och en hel arbetsvecka. Men jag har sett sjukt många serier. Typ alla.

Och nu inleds andra halvan av 2019. Jag har semester sedan i fredags och har fortfarande lite halsontsrester kvar. Har haft ett par bakslag med feberfrossa och rejält ont i halsen så jag försöker lyda vårdcentralens råd och vila. Får inte träna, inte bada. Är föräldraledig nu med barnen medan Barnafadern jobbar en vecka till så det är ju inte direkt vilsamt. Men snart kanske vår sommar kan börja på riktigt? Med sol och bad och fix hemma och veckor på Holmen och avkoppling från jobb och allt det där som vi drömmer om inför sommaren.

Alltså, när jag läser igenom detta känns det deppigt? Jag tror det är halsfluss-deppen som lyser igenom. Är grymt frustrerad över att inte vara helt frisk än. Så frustrerad att jag tydligen börjat blogga igen!