Jag har haft ett fint år. Kring vissa delar som jag inte riktigt kan gå in på nu kallar jag det lite skämtsamt (men lite allvarligt) för Frustrationens År 2019. Det är sant, vissa delar har varit frustrerade och tagit energi som jag egentligen tycker var onödig. Men nu blev det så. Och det är sannerligen på I-landsproblemsnivå. I det stora hela har det varit ett fint år. Vi är friska, vi är lyckliga, vi är kära, vi har det väldigt bra!
Ser man på 2019 utifrån sett ser det nog sjukt unnigt ut. Det var sjukt unnigt! Vi började året med kryssning i karibien. Bara en sån sak. Mina föräldrar bjöd på kryssningen (tack <3) och en oväntad försäljning av bolaget jag jobbar på gav en liten aktieinkomst som betalade för flygbiljetterna. Vi har inte ekonomi för att dra över halva klotet och sedan kryssa i Karibien på egen nota. Inte än i alla fall! Det hade varit roligt att göra om någon gång i vår livstid.
Vi renoverade också köket. Vilket förstås banklån betalade för. Som vi så klart ska betala för. Vet inte varför jag måste förtydliga detta, jämfört med resten av världen tillhör vi ju helt klart den rika delen. Men vi är liksom inte förmögna med västerländska mått mätt. Samtidigt som vi har det jättebra… Men 2020 behövs några svångremmar faktiskt. Då talar vi förstås om lyx och guldkant, ingen svälter eller fryser. Låter otacksamt, menar inte så! Äsch, vi lämnar ämnet ekonomi för tillfället.
Framförallt tycker jag vi har haft en bra balans i år. Livspusslet liksom. Jag har inte känt mig för nära utmattningsgränsen i år. Jag har kunnat kompensera med återhämtning och har mått bra mentalt (inte minst tacka vare att jag äter antidepressiva från ägglossning till mens mot PMDS). Får sova mer (i och för sig med hjälp av insomningstabletter! Jag gillar tabletter…) och allt är lite enklare med barnen. De kan lämnas själva, de stora kan passa den lilla. Det har frigjort tid så att Barnafadern och jag kan sjunga och musicera mer – något som varit ett stående önskemål i många år. Mycket glad för det! Jag fattar ”stora barn, stora problem” men många praktiska saker blir enklare när man är förbi den mest intensiva småbarnsperioden. 20-talet lär innebär en intensiv skjutsa/tonårsbråka/konfliktlösa/trösta-period men vi behöver inte byta blöjor eller vakta 100% av tiden. Vid nästa decennie-skifte kanske jag läser detta och skrattar åt min naivitet. So be it.
Det är fascinerande att blicka tillbaka ett helt decennium. Vi inledde 10-talet som föräldrar till en 4-åring, vi hade försökt få till ett syskon ett litet tag. Jag hade haft två missfall under hösten -09 och var lite depp över hela processen. Nu lämnar vi 10-talet som föräldrar till en 13-åring, en 9-åring och en 4,5-åring. Mäktigt. Samma man, samma hus, samma (underbara) vänner och dessutom några nya. Bytte jobb 2012 och är fortfarande kvar och kommer inleda 20-talet på samma ställe. Är mycket nöjd med min tillvaro och de småsaker jag är mindre nöjd med har jag faktiskt energi nog att jobba på nu. Det är liksom en slags balans där det faktiskt finns marginaler – för första gången på många år. Håll ut alla med mindre barn och trassligare vardag – det utvecklas. Vi utvecklas! Det behövs inte ett helt decennium för att göra det men det kanske är vid lite större milstolpar som detta som vi ser bakåt och inser hur långt vi kommit? Jag har det i alla fall. Och jag ser fram emot att gå framåt. Hand i hand med Barnafadern och med vår lilla klan i följe. Tack 10-talet, du var livet!
Beatatjata 