Jag satte ett nytt PB (personbästa) idag. I marklyft. Fast jag är osäker på om det ”räknas” för det var sumomark. I och för sig tangerade jag mitt tidigare PB i vanligt marklyft också så allt sammantaget – stark lördag. Det viktigaste av allt är dock att marklyftspoletten äntligen trillade ner!
Jag älskar att läsa race reports från olika springlopp trots att jag inte springer själv. Så här kommer en nördig dead lift report medan jag fortfarande svävar på träningsglädjens endorfiner. Håll till godo!
Det var ett sånt där härligt lördagspass med gott om tid, efter en god natts sömn. Var först på tennislek med Mellan och sprang mig lagom varm och svettig med bollar. Väl på gymmet körde jag därför direkt på med diverse aktiveringsövningar för rumpa, skuldror och bål. En kvart med det och några uppvärmningsset av marklyft med kettlebell och sedan gick jag på stången.
Jag började med vanliga marklyft men påminde mig om ett tips jag fick på instagram för några veckor sedan. En följare (och tillika min kollega som styrkelyfter sjuka vikter) rekommenderade mig att köra sumomark för att hitta till den där press-känslan i marklyftet. Att man liksom pressar ner fötterna ”genom” golvet snarare än att lyfta stången med hjälp av ryggen.
Jag har testat sumomark tidigare. I våras när jag stukade foten körde jag sumo eftersom vinkeln kändes bättre för den skadade foten. Då körde jag betydligt lättare vikter men jag kände mig ändå säker på själva rörelsen. Idag testade jag därför med samma vikt som jag kört 5×5 i vanliga mark på sistone – 60 kg.
Och det var lätt. Kändes betydligt lättare än vanligt marklyft. Lyftet blir lite kortare antar jag, med benen så brett isär. Men framförallt upplevde jag att aktiveringen blev tydligare.
Jag lastade på från 60 kg till 65 kg. Fortfarande lätt. 70 kg, mitt tidigare PB för (vanligt) marklyft – kunde köra 4 reps. Testade på 75 kg – klarade 2 repetitioner! Givetvis kunde jag inte stanna där utan försökte maxa på 80 kg men där var det stopp. Stången lättade knappt från marken och jag valde att backa istället för att testa igen. Jag borde ha det i mig men hade nog tröttat ut mig lite för mycket vid det laget.
Sumomark med 75 kilo. Två repetitioner på denna vikt!
Efter några minuters vila testade jag ett vanligt marklyft på 75 kg. Stången lättade från marken men jag lyckades inte dra upp den hela vägen. På 70 kg gick det dock. Tangerade alltså mitt PB från november 2016.
Kom nästan halvvägs på 75 kg (vanligt marklyft) i alla fall. Förbättring! Ge mig några veckor så…
Jag fortsatte sedan med sumomark på 70 kg (3 reps), 65 kg (2×5 reps) och 60 kg (3×8 reps). Och där någonstans hände något. Plötsligt kände jag den där känslan som folk sagt åt mig att sträva efter. När det är benen som pressar ifrån, nästan igenom, golvet, alla muskler är aktiverade och hela den bakre kedjan jobbar som en enhet. Så himla coolt! Jag testade ett par set med vanliga mark (på 60 och 50 kg) och fick samma känsla där.
Marklyft i 45 minuter – jag var (och är) helt slut efteråt. Men lycklig. Ser fram emot att jobba vidare på denna rörelse och känsla framöver. Definitivt köra mer sumo. Men räknas det som marklyft? För i så fall satte jag nytt PB idag med de där 75-kiloslyften. Och om det nu inte räknas så var det ändå ett rekord, i sumomark. Heja mig!
Det finns mängder av rekommendationer och pekpinnar kring träning som nybliven mamma. Kloka rekommendationer förstås men en sak tar de inte hänsyn till – Livet.
Det blir lite paradoxalt när jag försiktigt kickar igång med lite muskelväckande träning med gummiband och avvaktar i flera dagar för att se hur kroppen reagerar och samtidigt lever ett något mer oförsiktigt (läs: vanligt) liv.
Som häromdagen, drygt fyra veckor efter förlossningen, när jag var iväg själv med mina tre ungar på en aktivitet som drog ut alldeles för mycket på tiden. Och hurtig som jag är hade jag inte bilen med mig utan vi hade promenerat dit när dagen fortfarande var ung och temperaturen rätt behaglig. Konsekvensen blev att jag försökte småspringa hem med en hungrig och gallskrikande bebis i vagnen. Det finns säkert folk som springer maraton någon månad efter förlossning. Jag är inte sådant folk. Jag springer knappt någonsin. Och trots att jag bara orkade stånka mig framåt en kort bit i taget (med raskt gående däremellan) så hade jag så ont i fogar, höfter, knän och fotleder efteråt att jag knappt kunde ta mig upp och ner för trappan här hemma de närmsta dagarna.
Några dagar efter det hade Mellan och jag myskväll i soffan och hon somnade där. Min vana trogen lyfte jag upp henne ur soffan och bar upp henne till övervåningen. Hon väger bara 20 kilo så det brukar gå bra. Men jag brukar inte vara nyförlöst och svagare än en fågelunge. Sen var det en utmaning att lyfta tre-kilos-bebis ett tag.
Det är ändå inte så att jag lär mig av mina misstag. Istället grävde jag ur vår gamla sandlåda och lassade skottkärran full med blöt sand ett antal gånger. Hur svårt kan det vara att rulla en jättetung skottkärra när man knappt har någon bålstabilitet som hjälper till att balansera? Jättesvårt. Det är det närmaste maxpuls jag kommit sedan krystningen.
Det är nog klokt att vara försiktig med träningen efter bebis. Särskilt när vardagen ser ut som den gör.
Ja, så heter övningen i Oxygen i alla fall. På svenska? Marklyft med T-bar kanske? Det är i alla fall samma princip med stången som rodd med T-bar. Ni vet, man lägger ena änden i ett hörn, laddar andra änden med vikt och använder ett handtag för grepp.
Det är alltid roligast att testa nya benövningar tycker jag! Kanske för att jag varit så väldigt motvillig att träna ben överhuvudtaget. Nu blir det ett sätt att se fram emot passet trots allt, för då ska jag testa något nytt… Igår testade jag denna och måste nog säga att jag fått en ny favorit.
Enligt Oxygen så ger den sig på baksida lår och rumpa men jag tycker det kändes typ överallt. Jag stod lite bredare isär med benen och det kändes som ett mellanting mellan marklyft och sumo squats. Insida lår och framsida lår brände till rejält och redan igår kväll hade jag svårt att sätta mig på toaletten… Kan i och för sig bero på alla vanliga benböj, front squats och marklyft som jag gjorde också. Jag har träningsvärk i magen med, utan en enda magövning. Underbart ont!
Hej från andra halvan av 2019! Det är 1 juli och ett helt halvår har gått. Om någon läser bloggen fortfarande kan man tro att vi aldrig kom hem från Miami och Karibien i vintras. Men det gjorde vi! Och sen då? Först tänker jag att det inte hänt någonting. bara den vanliga vardagssnurren med familjeliv och jobb. Det är sant förstås, men ändå – här kommer en sammanfattning. Inte en weekend wrap up som jag gillar att skriva utan en six month wrap up!
Januari:
Vi kom hem från USA, från en resa som gick supersmidigt från början till slut och var otroligt njutbar och härlig. Vi är inga vana resenärer och kommer inte heller fortsättningsvis prioritera den sortens aktiviteter men ja… En rejäl dos sol i den mörka vintern vore helt klart välgörande!
Curaçao! Ett av stoppen på kryssningen.
Sen tog januari-vardagen vid med jobb och skola och allt. Jag körde igång träningsprogrammet ”Guns and gains” från Styrkebyrån, det var väl det mest spännande som hände då.
Februari:
Tog äntligen tag i ett par surdegar som rör min kropp: Bokade tid för att få hjälp med PMDS och fick anti-depressiva medicinen Premalex utskriven. Äter den från ägglossning till mens varje månad och det är till väldigt stor hjälp! Fick också remiss utskriven till uro-terapeut för att kolla upp urinläckage/ansträngningskontinens. Nu går jag händelserna i förväg men har varit på lite olika besök sedan dess och under hösten kommer jag bli kallad till operation, så kallad TVT-operation där ett litet band opereras in för att hjälpa mig att hålla tätt. Ser fram emot att kunna hoppa, svinga, sumo-marklyfta och annat utan att skvätta! Var så goda för informationen.
Mars:
Vi körde köksrenovering hemma. Och med ”vi” menar jag hantverkare. Det gick rätt smidigt får jag säga, så här i efterhand. Snabba och professionella var de. Sen måste vi måla om igen (för tredje gången) för att jag är urusel på att välja väggfärg och det är fult. Men det tar vi tag i själva någon gång. Vilket år som helst.
FöreEfter. Det städar fortfarande inte sig själv.
Får nog göra ett eget köksinlägg. När vi målat om. Igen.
April:
Årets (vårens) jobbpeak inleddes. Jag vet att Liten fyllde år och det var påsk och andra trevligheter men jag jobbade mest hela tiden.
Jag skrev också nedanstående till en kompis, angående intuitivt ätande som denna månad ”fyllde 1 år” så att säga. Det kommer en rejälare uppdatering kring detta snart men i april var läget så här (oredigerat och ärligt):
Jag vägde mig idag. Jag väger samma som jag gjorde i november och i januari (har alltså inte vägt mig däremellan) så jag antar att jag någorlunda stabil nu. Det känns inte så, det känns som att jag går upp och upp och upp. Efter lite soul searching tror jag det beror på tillvänjning. Jag hade, typ, vant mig vid att vara smalare – även det var en tillvänjning, jag tänkte länge att jag fortfarande var tjock och valde alltid för stora storlekar osv tills jag landade i min ”nya” kropp. Det är samma nu men tvärtom. Jag har behövt vänja mig långsamt vid att jag behöver större storlekar, att jag inte kommer i allt i garderoben osv. Att se vikten på vågen i det läget var faktiskt bara skönt. Att jag inte lagt på mig konstant hela detta året utan ”bara” första halvan (IE-året alltså, det var typ i mars förra året som jag upptäckte Intuitive Eating).
När det gäller mat är jag rätt chill. Äter när jag är hungrig. Äter vad jag vill. Binge:ar inte direkt även om jag absolut äter ”emotionellt” när jag känner mig pressad eller ledsen. Men det är normalt och inget jag försöker jobba bort. Mer bara betrakta och acceptera liksom. Jag jobbar en hel del med diet mentality. Tänker fortfarande att vissa grejer är dåliga och vissa är bra. Vissa dagar räknar jag ihop, i huvudet, dagens kalorier och graderar dagen som bra eller dålig utifrån det. Men oftast inte. Och det blir allt mer sällan.
Det jag kämpar mest med är just kroppens utseende. Funktionellt känner jag mig som vanligt trots de extra kilona. Jag kan träna som vanligt, leva som vanligt. Känner mig stark och mätt osv. Men jag tänker att smal = snyggare och att smal också = smartare, mer disciplinerade, mer framgångsrik, mer pålitlig, mer självrespekt osv. Trots att jag är exakt samma person så känner jag mig inte lika mycket värd. Rätt sjukt faktiskt, nu när jag ser det i skrift. Framförallt tänker jag ju att andra tänker så om mig. Att ”hon är tjock och därför inte lika smart, cool, rolig, effektiv, produktiv” osv osv. Total weight stigma och fat phobia. Vilket såklart säger en del om mina egna inlärda fördomar om tjocka. Något jag givetvis jobbar med konstant. Och dessa delar är ju viktigt att ALLA jobbar med för det ÄR ofta så folk tänker, tror jag. Att tjocka är lite korkade och definitivt inte särskilt disciplinerade eller hälsosamma. Och så länge den bilden lever kvar så är det svårt att stå upp för sig själv…
Så sammanfattningsvis: maten känns relativt oproblematisk om jag jämför med för ett år sedan även om jag fortfarande jobbar med vissa delar av det. Kroppsuppfattningen är svårare och kommer ta längre tid. Senaste månaderna har jag tänkt ”en liten diet-period till bara…inför sommaren” ganska många gånger. Men jag orkar inte! Vill inte! Inser ganska snabbt att det inte är värt det. Jag ÖNSKAR att jag kunde vara smal och snygg. Det gör jag. Och jag accepterar att jag önskar det. Men det är inte värt att ”göra något åt det”, för jag kan inte leva så längre. Då är jag faktiskt hellre tjock och fri än smal och bunden.
(Fortsättning kring detta följer i kommande inlägg!)
Maj:
Jobb-peaken fortsatte och kulminerade. Det var tufft. Som vanligt insåg jag det inte förrän i efterhand HUR tufft. Jag är inte riktigt rustad för den sortens svängningar i jobbet längre. En konsekvens av tidigare utmattningar men också av hur jag mår, både mentalt och fysiskt. Blev magsjuk. Fick (ytterligare ett) rejälare reumatiskt skov. När väl jobbhelgerna var över så var jag sängliggande övriga helger på grund av värk. Kände mig skör. Känner mig fortfarande skör. Kristi Himmelsfärd var målet – månadsskiftet maj-juni tillbringades på Holmen och var så efterlängtad. Och ljuvlig! (I alla fall om vi bortser från att Liten blev sjuk första natten och det visade sig sen vara öroninflammation. Och Mellan ramlade av en gunga och bröt armen…)
När Mellan bröt armen på lekplatsen var jag på utegymmet och roade mig. Har fortfarande dåligt samvete över det. Har iofs dåligt samvete över saker jag gjorde när jag var 5 år så det är väl inte så konstigt.
Juni:
När juni kom blev jag så förvånad. Vad hände med våren? Är det sommar nu? Det blev en del vab av frakturerade och öroninflammerade, det var ännu en långhelg (Nationaldagen) och sen kom skolavslutningsveckan. Jag började känna mig dålig den veckan, runt den 10:e juni. Från den 14:e var jag helt däckad – halsfluss (virusvarianten). Jag är inte riktigt frisk än. Så juni försvann också. Jag missade hela Nyhemsveckan, jag missade Stors födelsedag, jag missade sommarfester och en hel arbetsvecka. Men jag har sett sjukt många serier. Typ alla.
Och nu inleds andra halvan av 2019. Jag har semester sedan i fredags och har fortfarande lite halsontsrester kvar. Har haft ett par bakslag med feberfrossa och rejält ont i halsen så jag försöker lyda vårdcentralens råd och vila. Får inte träna, inte bada. Är föräldraledig nu med barnen medan Barnafadern jobbar en vecka till så det är ju inte direkt vilsamt. Men snart kanske vår sommar kan börja på riktigt? Med sol och bad och fix hemma och veckor på Holmen och avkoppling från jobb och allt det där som vi drömmer om inför sommaren.
Alltså, när jag läser igenom detta känns det deppigt? Jag tror det är halsfluss-deppen som lyser igenom. Är grymt frustrerad över att inte vara helt frisk än. Så frustrerad att jag tydligen börjat blogga igen!
Kortvecka, måndag fast onsdag, och jag jobbar hemma. En av de fantastiska möjligheterna jag har i mitt jobb. Jag vaknar fortfarande ofta och känner att jag absolut inte kan ta mig till jobbet idag. Jag vaknar sällan och känner att jag inte kan jobba. Då är jobba hemifrån perfekt. Jag kallar det sköldpadde-dag, jag är igång och produktiv och mår bra av det men håller mig inne i mitt eget skal. Vid nästa samtal med terapeuten på vårdcentralen ska jag dock fråga om strategier och verktyg för att överkomma den där ”världen är farlig, stanna i skalet”-känsla som jag har för det mesta just nu.
Det har varit livsnödvändigt att krypa in i mitt skal (och i mitt hus) den här vintern. Det är som när kroppen ”stänger av” alla onödiga kroppsdelar om man hamnar i kallt vatten, för att hålla liv i de viktigaste organen så länge som möjligt. Så, fast mentalt då. Men nu råder inte akutläge längre och jag vet att jag mår bra av att komma ut i världen igen. Även om kroppen signalerar någon slags inbillad fara.
Fast det var egentligen inte det jag skulle skriva om, jag tänkte tipsa om en bra artikel om träning vid stress och kortisolförändringar. Jag har nämligen noterat att jag visserligen orkar, och vill, träna – men inte på samma sätt som jag är van vid. Jag har haft svårt att pusha kroppen till högintensiv träning. Ni vet, cirklar, tabatas och intervaller med fokus hög puls och mycket svett. Något som jag annars går igång på! Jag styrketränar hellre, och gärna tung och långsamt (med mycket vila). Jag har också svårt att pressa kroppen till styrketräning två dagar i rad. Den känns inte återhämtad efter en dag, även om jag bara tränat tex ben och har planerat att träna överkropp dagen efter. Funkar inte.
Jag har blivit starkare i både bänkpress och marklyft senaste halvåret, samt i en hel del assisterande övningar, så uppenbarligen ger träningen resultat ändå (tack vare?) men det känns ovant i kroppen liksom.
Och så är det grejen med promenerandet. Det är som att gångvägarna ropar efter mig. Som att fötterna bara vill ut, ut, ut. Jag går långsamt och planlöst. Ibland tio minuter, ibland längre. Men ofta flera gånger om dagen. Som en energihöjare ibland, som återhämtning ibland.
Detta har jag noterat och reflekterat lite över, och om jag ska vara ärlig varit lite sur på mig själv för att jag inte ”skärper mig” och tränar som ”jag vill”. Och så läser jag artikeln och inser att min kropp smart nog justerat min träning alldeles korrekt utifrån rådande omständigheter men jag har varit lite för upptagen för att lyssna. Nu hör jag vad du säger, kroppen: lugn och göttig styrketräning får det bli. Varannan dag, max. Och promenera away, det är helt rätt tid på året för den sortens sug!
När vintern raaaasade ut bland våra fjällar så låg jag i soffan hemma. Nybadad efter träningspass (med tunga, härliga marklyft!), magen full med kycklinglasagne, en skål chips på magen och ”Bad Moms 2” på tv:n. Precis så ”firar” jag gärna alla såna hära icke-högtider.
Mvh
Tant
Och nu är det maj! Jag ska förse mig med en kopp kaffe och sen traska ut i skogen en sväng. Barnen ska leka med vänner, vi ska grilla korv till lunch (och passa på att fylla på frysen med grillad kycklingfilé) och tja, inte göra så mycket mer än så. Helga vilodagen. Även den fjärde på raken!
I helgen testade jag att maxa i bänkpress och marklyft. Helt enkelt för att jag hade tid och feeling. Förhoppningen var, så klart, nya PB:n men jag fick nöja mig med att tangera gamla. Det blev:
Bänkpress 1 x 37,5 kg
Marklyft ”vanliga” 2 x 70 kg
Marklyft ”sumo” 1 x 70 kg (har klarat 75 kg tidigare)
Dessa PB:n satte jag under förra hösten och ser man på det enbart utifrån tidsperspektiv så borde jag klarat mer nu, några månader senare. Men efter mitt marklyftsmax i oktober så gick jag in i ett reumatiskt skov, remember? Visserligen tränade jag på efter bästa förmåga men fingrarna var så illa däran att jag inte kunde greppa några vikter. Definitivt inte en skivstång. Det tog ett par månader men runt nyår var jag igång igen och ökade på vikterna. Enligt mina anteckningar tangerade jag mina PB:n igen i mitten av januari – sen blev jag sjuk. Och var sjuk till och från till slutet av februari. Tränade emellanåt, körde kortare och lättare men missade alla mina tunga lyftarpass.
I början av mars var jag på det igen och kände mig svag och mesig första tunga passet. Andra passet gick bättre men fortfarande en bra bit från mitt tidigare max. Och nu, tredje passet (eller tredje veckan) så var jag tillbaka igen. Får jag vara frisk nu så ska jag väl kunna lyfta tyngre under våren?!
Träningsupplägget har sett ut så här sedan årsskiftet och kommer se ut så här tills jag tröttnar på det. Rolig bonus om jag blir starkare/snabbare/mer uthållig men det viktigaste är att träna och ha det gött.
1 gympass med fokus marklyft
Ibland 1 gympass till med fokus bänkpress (beror på vardagspusslet om jag kommer iväg till gymmet två gånger samma vecka, annars blir det hemmaträning!)
2-3 kettlebellpass från MyomyStudio (japp, fortsätter med den tjänsten och får fyra nya KB-pass varje månad. Är nu på månad 3 som heter ”Mix and Match with Glutes”).
Fyra styrkepass per vecka är mitt mål (räknar alltså kettlebellpassen som styrka även om det sker i cirklar med högre intensitet ibland). Sen vill jag gärna få in någon powerwalk eller längre promenad. Och kortare promenader och yoga/rörlighet. Vardagsmotionen helt enkelt.
Inte direkt rocket science. Men älskar träningsnörderi!
Det var en kall mars-dag då också. Runt nollgradigt, barmark i Göteborg, Härlandakyrkans klockor klämtade för oss när vi anlände lite sent till kyrkan. ”De kommer knappast börja utan oss” sa jag totalt ostressat och det hade jag ju rätt i. Vi sa ja och dansade ut till ”Earth, Wind and Fire” och det har vi fortsatt göra. Både dansandet till funky music och att säga ja till varandra.
Tretton år senare tar vi ett dygn på det som numera är bortaplan. Mitt Göteborg som blev vårt innan vi för elva år sedan tog vårt pick och pack och bebis och flyttade till det som nu är hemma. Några bebisar till, en himla massa rynkor och erfarenheter och en kärlek som hittills inte sviktat. Vi bor på hotell och pratar om barnen, böcker och marklyft. Diskuterar stämmorna till sången vi ska sjunga ihop nästa vecka. Ligger tysta med varsin telefon innan vi drar igång Netflix. Dricker rosa drinkar och spelar backgammon i hotellbaren. Ingen annan är jag så avslappnad med. Ingen annan vill jag tillbringa så mycket tid med. Och det är väl precis som det ska.
Under 2017 tränade jag 184 pass. Det är ganska exakt varannan dag, i snitt. Det får man la vara nöjd med (men 2016 tränade jag 253 pass. Just sayin´.).
I snitt varade varje pass 42 minuter och jag når absolut de rekommenderade nivåerna för fysisk aktivitet. Detta gäller träningspass som powerwalks, styrketräning, intervaller och cirkelträning. Morgonyogan, lunchpromenaderna osv registrerar jag inte som träning utan räknar som vardagsmotion.
Jag tränade allra mest i januari (nystartskänslan?!) och i juli (semesterkänslan!). Slutet på året var inte mycket att hänga i plastgranen men ändå. Jag överlevde det tuffaste reumatiska skovet i vuxen ålder.
Allra mest tränar jag styrketräning! Det tycker jag är gött. Sen är det mycket crosstrainer i årets sammanfattning – under våren berodde det på min skadade fot, under hösten på grund av min reumatiska kropp. Kanske inte ska göra mig av med det där åbäket än…
När jag blir lite deppig över alla pass jag INTE tränade så påminner jag mig om:
att jag är en tränande person! Som i snitt tränar varannan dag, året om. Det går lite upp och det går lite ner pga Livet men jag slutar inte. Aldrig att jag slutar.
att jag persat i både bänkpress och marklyft under året. Det är inte kattskit!
att det är sjukt ocharmigt att vara deppig över saker som träning. Visst är det bra och viktigt men det är ju liksom bara träning…
2018 då? I sann ”less means more”-anda kommer jag inte sätta upp några särskilda träningsmål alls. Jag behöver frigöra tid och energi åt andra saker. Allt får liksom inte plats! Träningen kommer flyta på ändå, gotte-träning. Men inga särskilda upplägg, inga särskilda mål. Åtminstone inte första halvåret, sen får jag utvärdera! Jag ämnar fortfarande träna cirka 4 pass i veckan (styrketräning, kettlebells osv) och jag vill vara aktiv varje dag (yoga, promenera, leka osv) men det blir som det blir. Feeling och dagsform får avgöra. Visst låter det härligt!
Okej, helt har jag inte slutat med mål och sånt… I appen Traininggoal har jag startat en utmaning för hela året för att trigga fysisk aktivitet i vardagen, inklusive all ”vanlig” träning också. 500 aktiviteter på ett år! Då får jag alltså räkna morgonyogan och lunchpromenaden också, det har jag inte bokfört på något sätt tidigare.
Och så råkade jag visst nyårslova att jag ska kunna göra armhävningar under 2018…
Mitt instagram-konto är tänkt att ha träningsfokus men det blir rätt mycket egocentrerat av olika slag där. Outfits, jobb, hem och så vidare. Jag lägger inte upp så många bilder på min familj, det har jag på mitt privata (stängda) konto och på Facebook. Enligt best nine så är följande bilder de mest ”gillade” under 2017. Inte många träningsbilder direkt…
Min bikinikropp ligger högst på lajk-listan. Den är högt lajkad även av mig. En snart 40-årig kropp som burit och fött tre barn. Som älskar chips och kexchoklad och träning. Som ibland värker som själva f*n och blir sjuk oftare än andras men som är pretty darn awesome ändå.
Det här med outfit-bilder. Jag blir själv så inspirerad av andras och tycker det är kul att lägga upp om jag känner mig nöjd med dagens komposition (som oftast är svart och vit, som synes). Men varför känns det mer ego än att lägga upp typ halvnakna svettselfies?
På mammamage-dagen så dansade jag (och två av tre kids) till Dolly Style och visade upp min starka, men mjuka, mage. Det gillade ni.
En hel drös failade selfies med Barnafadern i motljus verkar vara framgångsrecept för att likes.
Jag skaffade culotter och visade upp dem. Älskar fortfarande!
En väldigt vanlig selfie.
Jag presenterade medlemmarna i min familj med denna badbild från vårt favvoställe på Holmen. Ni presenterade era familjer. Så härlig läsning!
”Hej idag fyller jag 39 år”-bild
Ny frisyr är alltid najs.
Om jag själv får välja ser sammansättningen lite annorlunda ut.
När jag äntligen vågade börja träna lite försiktigt efter det där första kvartalet som innehöll a. halsfluss b. en riktigt svår stukning c. en bilkrock (som mosade till benet till den stukade foten rätt rejält). Det tog drygt 4 månader innan foten kändes någorlunda okej och än idag känner jag av fotleden i hopp och spring.
Fryspizza och chips. Lite väl talande för detta år. Men gott.
Några av de 35 böcker jag läst under året. Som jag älskar min läsning! Ett eget inlägg kommer med årets boktips.
Grötkastrullen på Nyhemsveckan. Under midsommarveckan volontärade Barnafadern och jag i storköket och även om det är helt sjukt slitsamt så är det fantastiskt roligt. En höjdpunkt!
Från vår önskesommar på min Holme. Jag vill ha mer Holme under 2018.
Kettlebell-kurs med en massa härliga, starka kvinnor! Therese instruerade, vi andra svettades. Sedan blev det bad i sjön, massa mat och House of Lola-visning. En toppendag!
Oktoberbad (efter bastu) med kära vänner. Minnen att spara i hjärtat så där extra ni vet.
När jag äntligen fick kortison efter några veckors reumatiskt skov. Som jag gråtit av smärta den här hösten. Vankat runt på nätterna Som jag kämpat på ändå på både jobb och hemma. Att bli så sjuk efter att ha varit så frisk i många år var verkligen en ögonöppnare. Jag måste göra vad jag kan för att leva så hållbart som möjligt, på alla plan! Jag kan inte styra över allt men en del kan jag påverka.
Så var 2017. Ett av alla mina år. Må det bli många fler.
Beatatjata 